CDT — klinisk användning, analysmetoder och tolkning
Klinisk användning, analysmetoder och tolkningsbegränsningar för kolhydratfattigt transferrin (CDT). Figurer, fallexempel och laboratoriefördjupning.
Reviderad 26 september 2026.
1. Klinisk användning
CDT används som stöd vid bedömning av ihållande högt alkoholintag och vid uppföljning. Med provet mäter vi en förändring i hur transferrinets olika glykoformer är fördelade. Ett enskilt resultat kan inte fastställa alkoholmängd, tidpunkt för senaste intag eller fullständig abstinens. Wielders 2024
Ett resultat inom referensintervallet utesluter inte ett högt alkoholintag. Ett förhöjt resultat behöver värderas tillsammans med analysmetoden, anamnesen och laboratoriets kommentarer. Det är särskilt viktigt att känna till om personen är gravid, har avancerad leversjukdom eller bär på en genetisk transferrinvariant. Dessa förhållanden påverkar tolkningen på olika sätt. Wielders 2024, Göttgens 2024, Schellenberg 2017
Rapporterad mätstorhet och resultatskala.
Laboratoriekommentarer om avvikande eller svårtolkade mönster.
Frågeställning, anamnes och tidigare resultat.
Figur 1. Tolkningsunderlag: mätstorhet, analytisk tillförlitlighet och kliniskt sammanhang. Underlag: Wielders 2024 och Schellenberg 2017.
2. Mätstorhet och procentrapportering
Transferrin är ett järntransporterande protein som bildas i levern. Proteinet bär kolhydratkedjor, glykaner, vars ändar kan innehålla sialinsyra. Former med olika glykaner kallas glykoformer. Namnen di-, tri- och tetrasialotransferrin anger två, tre respektive fyra sialinsyror. Av namnet kan vi däremot inte läsa ut hela molekylstrukturen. Schellenberg 2017, Flahaut 2003
Den standardiserade mätstorheten CDTIFCC är disialotransferrin som andel av totalt transferrin, uttryckt i procent. I referensmätproceduren bestäms andelen från toppareorna i ett HPLC-kromatogram. Andra CDT-resultat kan avse en annan kombination av glykoformer eller en annan resultatskala. Schellenberg 2017
Konstruerade räkneexempel, inte CDT-värden eller molekylräkning. Ingen panel motsvarar en sjukdom, alkoholdos eller klinisk gräns.
Figur 2. Om täljare och nämnare ändras proportionellt är kvoten oförändrad. Kopplingen till procentrapportering av CDT beskrivs i Schellenberg 2017.
Totalt transferrin kan förändras, exempelvis vid järnbrist, inflammation och östrogenpåverkan. Procentrapportering kompenserar för en förändrad totalmängd om glykoformernas relativa fördelning är densamma. Den tar inte bort en verklig förändring i fördelningen, som kan ses under graviditet. Mycket lågt totalt transferrin kan dessutom ge metodspecifika mätproblem. Schellenberg 2017, Cylwik 2005, Göttgens 2024
Sialonamnet anger antalet sialinsyror. Kedjeantalet avser den visade exempelmodellen.
Två N-glykankedjor · exempelmodeller
En biantennär och en triantennär kedja.
Två biantennära kedjor. Normalt den vanligaste sialoklassen i serum.
Två kedjor; en gren saknar terminal sialinsyra.
En eller båda kedjorna saknas · exempelmodeller
Visat exempel med en kedja; även disialoformer med två kedjor förekommer.
Alla disialoformer ingår i täljaren för CDTIFCC.Inga N-glykankedjor i denna modell.
Ingår inte i IFCC-täljarenProteinets stomme visas som en rundad balk. Urvalet är inte en nedbrytningsserie; samma sialoklass kan innehålla olika strukturer. CDTIFCC är disialotransferrin som andel av totalt transferrin. Nämnaren omfattar även glykoformer som inte visas här.
Figur 3. Utvalda strukturmodeller efter Landberg 1995, Flahaut 2003 och Oberrauch 2008.
3. Analysmetoder
HPLC och kapillärelektrofores (CE) separerar transferrinets fraktioner. Immunnefelometri, exempelvis N-Latex, ger i stället en samlad signal från en antikroppsreaktion. Alla tre används som rutinmetoder. IFCC:s positionsdokument återger ett förslag om HPLC-bekräftelse vid tveksamma CE-resultat, exempelvis vid varianter eller interferens. Det är en kompletterande analys, skild från äldre så kallade tvåstegsmetoder där minikolonnseparation följdes av immunanalys. Wielders 2024
Järnmättat transferrin → separation → absorbans. Disialoarean relateras till summan av transferrinfraktionernas areor.
Järnet avlägsnas → kompetitiv immunreaktion → ljusspridning. CDT-bestämningen relateras till separat uppmätt totalt transferrin.
Kalibrering och rapporteringsläge är ytterligare steg i båda mätvägarna. Analystekniken i sig innebär inte standardisering till CDTIFCC. Kapillärelektrofores är också en separationsmetod, men har annan separation och detektion än HPLC.
Figur 4. HPLC och N-Latex. Underlag: Schellenberg 2017 och Delanghe 2007.
Jämförbarheten beror på mätstorhet och kalibrering. En rutin-HPLC är inte automatiskt IFCC:s referensmätprocedur. Ett standardiserat rutinresultat behöver en dokumenterad kalibreringskedja till referenssystemet. Standardisering förbättrar jämförbarheten, men löser inte alla problem med atypiska prover. Schellenberg 2017, Weykamp 2014
Skissen visar disialo, trisialo, tetrasialo och penta i denna ordning. Tetrasialo dominerar. Disialofraktionen är tydligt separerad från nästa topp.
Dalen mellan de två första topparna når inte baslinjen. Disialoarean går inte att avgränsa på samma sätt. Skissen fastställer inte om orsaken är en biologisk bro, en variant eller otillräcklig separation.
Toppareakvot
Det är arean under disialotoppen i förhållande till den totala transferrinarean som används i referensmätproceduren. Topphöjden ensam räcker inte. Den markerade regionen visar var disialo ligger i dessa skisser, inte exakta integrationsgränser.
Övriga fraktioner
De bidrar till helheten och kan avslöja ett atypiskt mönster. Asialo och monosialo samt hexa är utelämnade i denna förenklade bild. Asialo behöver inte vara mätbart vid högt alkoholintag.
Överlappande signaler
Laboratoriet behöver bedöma om en tillförlitlig andel alls kan rapporteras. En vanlig toppordning eller förhöjd disialofraktion identifierar inte ensam alkohol som orsak.
Det är arean under disialotoppen i förhållande till den totala transferrinarean som används i referensmätproceduren. Topphöjden ensam räcker inte. Den markerade regionen visar var disialo ligger i dessa skisser, inte exakta integrationsgränser.
De bidrar till helheten och kan avslöja ett atypiskt mönster. Asialo och monosialo samt hexa är utelämnade i denna förenklade bild. Asialo behöver inte vara mätbart vid högt alkoholintag.
Laboratoriet behöver bedöma om en tillförlitlig andel alls kan rapporteras. En vanlig toppordning eller förhöjd disialofraktion identifierar inte ensam alkohol som orsak.
Schematisk illustration, inte kvantitativt skalenlig. Vågrätt: elueringsordning. Lodrätt: signal.
Figur 5 förklarar relativa toppareor och bristande separation. Underlag: Helander 2003, Schellenberg 2017 och Landberg 2012. De ritade kurvorna är egna principskisser, inte återgivna patientkromatogram.
När fraktionerna är tillräckligt väl separerade går det att kvantifiera dem. Separationen talar däremot inte om varför glykoformerna har just den fördelningen. Därför behöver vi också läsa laboratoriets kommentarer om atypiska mönster när vi tolkar svaret.
4. Klinisk tolkning
Ett förhöjt och analytiskt tillförlitligt resultat kan stödja bedömningen av ihållande högt alkoholintag, när relevanta alternativa förklaringar har beaktats. Ett normalt resultat utesluter inte sådan exponering: responsen varierar mellan personer och konsumtionsmönster. CDT lämpar sig inte för att påvisa ett enstaka berusningstillfälle. Wielders 2024, Bergström 2008
CDT förändras över veckor, utan en fast detektionsperiod. I Jeppssons studie från 1993 anges i abstract en halveringstid på 9,5 ±1 dygn för den dominerande pI 5,7-fraktionen under avgiftning. Uppgiften återkommer som cirka tio dygn i IFCC:s positionsdokument från 2024, men bygger på ett metod- och studieanknutet fynd; här har Jeppssons original endast kunnat granskas som abstract. Wielders 2024 Den uppgiften räcker inte för att avgöra när en viss person senast drack eller när personens värde kommer att normaliseras. Jeppsson 1993, abstract
Ett sjunkande resultat kan passa både med att personen dricker mindre och med att personen helt avstår. Provserien skiljer inte säkert dessa åt. Vi behöver också väga in om metoderna är jämförbara, hur stor mätvariationen är och om de kliniska förhållandena har ändrats.
Gräns för resultatens fördelning i en definierad referenspopulation.
Nivå för en definierad bedömning eller åtgärd.
Lägsta halt eller andel som kan mätas med tillräcklig kvalitet.
Gräns för en förändring som är ovanlig givet antagen analytisk och biologisk variation.
Gränsernas innebörd beror på metod, population och syfte.
Figur 6 skiljer laboratorie- och beslutsbegrepp åt. Underlag: Schellenberg 2017 och Wielders 2024; RCV avser en modell för förändring, inte orsak till förändringen.
För CDTIFCC anger IFCC-arbetet 1,7 % som övre referensgräns och rekommenderad klinisk beslutsgräns. För forensisk användning rekommenderar positionsdokumentet en separat gräns på 2,0 %, med en säkerhetsmarginal för att minska risken för falskt positiva tolkningar. Dessa tal ska inte överföras till okonverterade metodspecifika CDT-resultat eller användas som generella graviditetsgränser. Den föreslagna forensiska gränsen är inte i sig en beskrivning av aktuella svenska rättsliga krav. För att tolka svaret behöver vi alltså veta vilken resultatskala laboratoriet använder och vilken beslutsregel som gäller. Schellenberg 2017, Wielders 2024
Markörvalet beror på frågeställningen. Etanol avser aktuell eller mycket nylig exponering; urin-EtG har i regel ett kortare tidsfönster än CDT. PEth är en direkt alkoholmarkör med ett tidsfönster som kan överlappa CDT:s. Ingen av markörerna fastställer exakt mängd, tidpunkt eller konsumtionsmönster. Vilka markörer vi väljer och om vi kombinerar dem behöver bero på vad vi vill ta reda på. GGT, ASAT, ALAT och MCV påverkas även av andra processer. IFCC:s positionsdokument bedömer CDT som diagnostiskt bättre än dessa markörer i två stora studier med bredare befolkningsurval. Resultatet av en jämförelse beror på metod och urval; WHO/ISBRA-exemplet i fördjupningen gäller en äldre CDT-metod. Wielders 2024
5. Tolkningsbegränsningar
Graviditet kan ändra glykoformfördelningen. En korrekt uppmätt ökning behöver därför inte ha den förmodade orsaken.
Överlappande fraktioner kan hindra tillförlitlig kvantifiering. Ett numeriskt resultat kan då sakna tillförlitlighet.
Ett alkoholintag behöver inte höja CDT över gränsen. Ett resultat inom intervallet utesluter inte exponering.
Figur 7 skiljer en biologisk förändring från ett mätproblem och från otillräcklig testkänslighet. Underlag: Göttgens 2024, Schellenberg 2017 och Bergström 2008.
Graviditet
HPLC-studier visar att disialoandelen kan öka under graviditeten. Ökningen är inte begränsad till de allra sista veckorna. I Göttgens studie togs det som författarna kallar trimester-2-provet vid vecka 27–29, så resultaten beskriver inte hela andra trimestern. Andra studier har också visat förändringar under andra och tredje trimestern. Göttgens 2024, Kenan 2011, Bianchi 2011
Göttgens rapporterade övre HPLC-referensgränser på 1,55 %, 1,96 % och 2,05 % vid studiens tre graviditetstidpunkter. Dessa är referensdata för den studerade metoden och populationen, inte validerade gränser för att diagnostisera alkoholintag. N-Latex gav andra nivåer och ett annat förändringsmönster. Ingen av studierna ger ett oberoende säkert mått på frånvaro av alkohol under hela den period CDT kan spegla. Graviditetsdata ska därför inte omvandlas till en ny universell alkoholgräns. IFCC:s positionsdokument återger ett förslag om 2,1 % i andra och tredje trimestern; detta behöver skiljas från en säkert validerad gräns för alkoholintag. Dokumentet nämner upprepade urin-EtG-prov som ett möjligt alternativ vid graviditet, med hänsyn till deras kortare tidsfönster. Wielders 2024
Avancerad leversjukdom
Svår leversjukdom kan förändra glykoformmönstret och försämra mätbarheten. Detta är särskilt relevant om CDT används i en transplantationsutredning. En äldre studie av 76 patienter med terminal leversjukdom fann många förhöjda resultat, men använde en äldre Axis-Shield-immunanalys och hade begränsad kontroll av abstinens. Den visar inte falskpositivfrekvensen för dagens CDTIFCC. DiMartini 2001
Separata HPLC- och strukturstudier beskriver di-tri-bro: mellanliggande fraktioner fyller dalen mellan disialo och trisialo så att disialoarean blir osäker. I Landbergs 19 selekterade prover var ökad förgrening och ofta fukosylering den vanligaste strukturella förklaringen, men inte alla prover hade samma förändring. En bro är inte en allmän förklaring till varje CDT-ökning vid leversjukdom. Landberg 2012, Schellenberg 2017
Varianter och andra atypiska mönster
Genetiska transferrinvarianter kan ge överlappande toppar vid HPLC eller CE. Ett avvikande dubbelmönster kan avslöja problemet utan att göra exakt kvantifiering möjlig. I N-Latex-utvecklingsstudien störde de undersökta varianterna inte resultatet, men metoden visar inte själva variantmönstret. IFCC:s positionsdokument beskriver samtidigt senare fynd av underskattning med immunnefelometri jämfört med CE hos varianter. Utvecklingsstudiens resultat är därför ingen generell garanti mot variantpåverkan. Diskrepanta resultat kräver metodspecifik bedömning. Helander 2001, Delanghe 2007, Wielders 2024
Medfödda glykosyleringsrubbningar (CDG) och vissa mutationer i transferrinets glykosyleringsställen är andra orsaker till förändrade profiler. CDG-diagnostik har en annan frågeställning än alkoholtestning; rutin-CDT kan varken fastställa eller utesluta CDG. Ett oförklarat mönster behöver bedömas i sitt kliniska och laboratoriemässiga sammanhang. Guillard 2011, Schellenberg 2017
Vissa mutationer i glykosyleringsställena kan höja disialoandelen utan att en separationsstörning säkert avslöjar orsaken. Ett väl separerat mönster är därför inte bevis för alkohol som förklaring. Schellenberg 2017
Svårtolkade resultat kräver bedömning av mönster och metod i samråd med laboratoriet. IFCC:s positionsdokument återger förslaget om HPLC-bekräftelse vid tveksamma CE-resultat och rekommenderar alternativa eller kompletterande alkoholmarkörer när exempelvis varianter eller CDG försvårar tolkningen; PEth lyfts särskilt fram. Valet behöver passa frågeställningen; ett annat prov undanröjer inte automatiskt all osäkerhet. Wielders 2024
6. Uppföljning och fallexempel
Ett lägre mätvärde behöver bedömas mot förväntad analytisk och biologisk variation. Minskningen fastställer inte orsaken och bevisar inte abstinens.
Skillnaden kan helt eller delvis bero på bytet av resultatskala. Biologisk tolkning förutsätter dokumenterad jämförbarhet.
Figur 8 visar varför metodinformation behövs vid uppföljning. Underlag: Wielders 2024 och Debunne 2026. Exemplen är kvalitativa och konstruerade.
Uppföljning förutsätter kännedom om mätstorhet samt eventuella metod- och kalibreringsändringar. Analytisk och biologisk variation gör små skillnader svårtolkade. Ett eventuellt referensändringsvärde, RCV, måste vara relevant för metoden, populationen och modellens antaganden. En skillnad över RCV är inte bevis för att alkohol orsakat förändringen. Ett sjunkande värde bevisar inte abstinens.
Pröva din tolkning i tre fall
Konstruerade fallexempel.
Fall 1 av 3
CDT inom referensintervallet
Ett CDT-resultat ligger inom laboratoriets referensintervall. Kan du med det provsvaret utesluta ett högt alkoholintag?
Visa svar och förklaring för fall 1
Nej. Högt alkoholintag kan inte uteslutas.
Hur mycket CDT stiger varierar mellan personer och konsumtionsmönster. Även när resultatet ligger inom referensintervallet kan personen ha haft ett relevant alkoholintag.
För att bedöma alkoholintaget behöver vi komplettera provsvaret med kliniska uppgifter.
Bakgrund: Klinisk tolkning.
Fall 2 av 3
Lägre CDT efter laboratoriebyte
Vid uppföljningen är CDT lägre än förra gången, men det nya provet har analyserats på ett annat laboratorium. Vad behöver du kontrollera innan du tolkar skillnaden som en minskning?
Visa svar och förklaring för fall 2
Först behöver du veta om resultaten går att jämföra.
För att jämföra svaren behöver vi veta vilken mätstorhet och kalibrering som har använts och om metoden har bytts. Standardiserade resultat från olika laboratorier kan gå att jämföra, men jämförbarheten måste vara dokumenterad.
Minskat alkoholintag kan inte fastställas utifrån dessa uppgifter. Även om andelen faktiskt har minskat kan vi inte säga exakt hur intaget har ändrats. Minskningen bevisar heller inte abstinens.
Bakgrund: Uppföljning och fallexempel.
Fall 3 av 3
Ett atypiskt mönster
Laboratoriet beskriver ett atypiskt mönster där CDT-fraktionerna inte kan kvantifieras tillförlitligt. Går resultatet att bedöma som normalt eller förhöjt?
Visa svar och förklaring för fall 3
Resultatet går inte att bedöma som förhöjt eller normalt.
Mönstret gör det svårt att kvantifiera fraktionerna, men talar inte om vad avvikelsen beror på. Det kan till exempel vara en transferrinvariant, förändrad glykosylering eller ett tekniskt problem med separationen.
Utredningen behöver fortsätta tillsammans med laboratoriet. En annan alkoholmarkör, exempelvis PEth, kan vara mer användbar för den fråga vi vill besvara.
Bakgrund: Varianter och andra atypiska mönster.
Wielders 2024, Schellenberg 2017.
7. Fördjupning: glykoformer och biologisk respons
Struktur, bildning och laddning
Transferrin har två N-glykosyleringsställen: Asn432 och Asn630 om prekursorns numrering används, motsvarande Asn413 och Asn611 i det mogna proteinet. Den dominerande serumformen är tetrasialotransferrin, med två vanligen biantennära kedjor. Penta- och hexasialoformer speglar mer förgrenade strukturer. Trisialo anger tre sialinsyror, men behöver inte vara en enda homogen struktur. De ungefärliga proportioner som återges i referensmetodartikeln är cirka 80 % tetra, 14 % penta, 4 % tri, under 2 % di och 1 % hexa; de är inte en generell förväntad profil för varje patient. Schellenberg 2017, Oberrauch 2008
Vid N-glykosylering överförs ett förstadium till proteinet i endoplasmatiska retiklet. Därefter följer trimning och fortsatt bearbetning, bland annat i Golgi. Avsaknad av en hel kedja och ofullständig bearbetning av en befintlig kedja är olika strukturella förändringar. De huvudsakliga alkoholassocierade CDT-formerna saknar en eller båda kedjorna. Flahaut fann samtidigt strukturell heterogenitet, även bland disialoformer. En sialoklass får därför inte likställas med en enda molekylritning. Flahaut 2003
Sialinsyror bidrar med negativ laddning. För järnmättat transferrin C kan glykoformerna därför separeras med anjonbytes-HPLC; fraktioner med fler sialinsyror eluerar senare i den beskrivna metoden. Järnlast, proteinvariant och andra strukturförändringar kan också påverka beteendet. I HPLC järnmättas transferrinet före separation för att minska järnrelaterad heterogenitet. Helander 2003
Mekanismer bakom alkoholresponsen
IFCC:s positionsdokument beskriver acetaldehyd som en viktig förklaring till alkoholrelaterad förändring av transferrinets glykosylering. Det stöds av experiment, men innebär inte att hela kedjan från alkohol till förlust av en specifik glykan är kartlagd hos människa. Searashis arbete avser HepG2-celler och experimentell exponering, bland annat 400 µM acetaldehyd; det är inte en human dos–responsstudie. Experimentella fynd ska därför skiljas från en fullständigt visad mekanism hos människa. Wielders 2024, Searashi 2002, Flahaut 2003
Disialo är den primära standardiserade analyten. Asialo är mindre känsligt och behöver inte vara mätbart ens vid högt intag. Små statistiska samband mellan andra fraktioner och intag gör inte dessa till samma alkoholmarkör eller till delar av CDTIFCC. I Bergströms material ökade till exempel trisialo svagt mellan konsumtionsgrupper, medan sambandet var betydligt tydligare för disialo. Bergström 2008
Referensnivåer och biologisk respons
Bergström och Helander analyserade 1 387 sera med HPLC. Deras slutsats om gemensamma referensintervall innebär inte att känsligheten är densamma oavsett kön, ålder, BMI eller konsumtionsmönster. Vissa undergrupper var små och prover med transferrinvarianter exkluderades. Gemensam referensgräns, biologisk respons och analytisk interferens måste hållas isär. Bergström 2008
En studie av järnbristanemi fann ingen motsvarande ökning av relativ CDT trots förändrat totalt transferrin. Det stöder värdet av relativ rapportering i det undersökta sammanhanget, inte att nämnaren eliminerar alla problem vid förändrade transferrinnivåer. Cylwik 2005
8. Fördjupning: mätning och standardisering
Analyt, mätstorhet och historiska CDT-resultat
Analyt anger vad som undersöks, här disialotransferrin i standardiserad CDT-mätning. Mätstorhet anger vilken egenskap som mäts: disialotransferrin som substansfraktion av transferrin. Enheten är procent. Referensmetodartikeln använder beteckningen P–Disialotransferrin/Transferrin; subst. fraction. Serum är det validerade provmaterialet för referensproceduren. Schellenberg 2017
Historiskt har ”CDT” kunnat avse olika fraktioner och både absoluta och relativa resultat. Äldre IEF-baserade definitioner omfattade a-, mono- och disialo; andra metoder har summerat asialo och disialo. CDTIFCC avser disialoandelen, inte summan asialo plus disialo. Antikroppsreaktivitet, metodspecifik resultatskala och standardiserat resultat är skilda begrepp. Helander 2016, Schellenberg 2017
Referensprocedurens toppareamodell
IFCC-RMP är en definierad anjonbytes-HPLC med detektion av järn–transferrinkomplexets absorbans vid omkring 470 nm. Disialotoppens area divideras med den totala transferrinarean. I metodbeskrivningen integreras huvudområdet från disialo, eller mono om den är synlig, till slutet av hexa. Asialo integreras separat när den är detekterbar och ingår i totalarean. Separat integration innebär således inte att asialo utesluts ur nämnaren. Schellenberg 2017, §5.1.1
Experiment med renade fraktioner och tillsatta glykoformer gav stöd för likartad molär absorptivitet hos järnmättade glykoformer. Därmed kan relativ topparea användas som modell för relativ mängd. Referensproceduren kräver inte löpande kalibrering mot renade primärkalibratorer; referenslaboratorierna kan i stället tilldela värden till sekundärkalibratorer från areakvoterna. Detta är skilt från rutinmetodernas kalibrering. Schellenberg 2017, §5.2
Immunnefelometri: N-Latex
N-Latex är en kompetitiv immunanalys med två latexreagens. Provets CDT konkurrerar med partikelbundet CDT: mer CDT i provet ger mindre aggregation och lägre ljusspridningssignal. Transferrinets järn avlägsnas eftersom järnlasten påverkar antikroppsaffiniteten. För procentresultatet används en separat immunkemisk bestämning av totalt transferrin. Delanghe 2007
Antikroppen känner igen former som saknar en eller båda N-glykankedjorna; de beskrivs i utvecklingsarbetet som a-, mono- och disialotransferrin. Det är bredare reaktivitet än den standardiserade disialo-mätstorheten. Trisialo ingår inte i den angivna reaktiviteten. Reaktivitetens bredd avgör dock inte ensam om en rutinmetod kan standardiseras: kommutabilitet, kalibrering och beteendet i atypiska prov behöver undersökas. Delanghe 2007, Weykamp 2014
Metodjämförelse och kalibrering
Delanghe 2007 rapporterar två olika jämförelser, med N-Latex som y:
| Jämförelse i originalstudien | Regression | Antal prover |
|---|---|---|
| N-Latex mot Bio-Rad %CDT TIA | y = 0,838x + 0,354 | 132 |
| N-Latex mot HPLC-kandidatreferensmetoden | y = 0,700x + 0,970 | 200 |
Referensmetodartikeln från 2017 återger däremot 0,838/0,354 i sitt avsnitt om jämförelse med cRMP. Det stämmer inte med jämförelseobjektet för dessa koefficienter i den citerade originalstudien. Tabellen återger originalstudiens metodpar. Tabellens ekvationer är historiska metodjämförelser, inga omräkningsformler för patientresultat. Delanghe 2007, Schellenberg 2017, §7.3
Historisk satsdrift har dokumenterats för N-Latex. IFCC rekommenderar att varje ny N-Latex-sats kontrolleras mot referenssystemet och vid behov omkalibreras. Den aktuella Siemens-bruksanvisningen anger kalibrering av N CDT STANDARD mot IFCC:s CDT-kalibratorset. Samtidigt behöver laboratoriet veta vilken slutlig resultatskala och vilket rapporteringsläge som används. Helander & Nordin 2008, Wielders 2024, Siemens 2025
Kommutabilitet innebär att ett kalibreringsmaterial beter sig tillräckligt som patientprover i relationen mellan de metoder det ska koppla samman. IFCC-arbetet använde nativa serumkalibratorer; lyofiliserat material var inte fullt kommutabelt för alla metoder. Weykamp visade att mellanmetod-CV minskade från 8,8 % till 3,4 % efter omkalibrering, men atypiska prover och låga nivåer kunde fortfarande avvika. Ett material som fungerar för precisionskontroll är alltså inte automatiskt lämpligt för att överföra riktighet mellan metoder. Weykamp 2014
Debunne 2026 undersökte hur Sebias IFCC-konverterade CZE-resultat förändrade klassificeringen i ett program för återfående av körkort. Fler positiva resultat efter en skal- eller gränsändring innebär inte i sig att diagnostisk känslighet förbättrats eller att fler alkoholintag identifierats korrekt. Studien illustrerar behovet av att följa metodrelationer över tid, inte en ny allmängiltig beslutsgräns. Debunne 2026
Provhantering och analytiska begränsningar
Provhantering styrs av laboratoriets provtagningsanvisning och metodens aktuella bruksanvisning. Publicerade stabilitetsdata är metodspecifika.
| Källa och sammanhang | Angiven stabilitet eller begränsning |
|---|---|
| Schellenberg 2017, HPLC-RMP, §4.3 | Sammanställer minst fem dygn i rumstemperatur för centrifugerat serum, med hänvisning till tidigare studie. |
| Wielders 2024, sammanställda rekommendationer | Anger upp till 30 timmar i rumstemperatur, cirka tio veckor vid 4 °C och två år vid −20 °C. |
| Siemens N-Latex, Rev. 09, 2025 | Serum högst sju dagar vid 2–8 °C eller tre månader under −20 °C, om infrysning sker inom 24 timmar; upprepad frysning/tining ska undvikas. |
Uppgifterna kommer från olika källor och gäller olika metoder och sammanhang. De kan därför inte slås ihop till en gemensam hållbarhetsgräns för alla CDT-prov. Schellenberg 2017, Wielders 2024, Siemens 2025
För HPLC-RMP är serum avsett provmaterial. EDTA-plasma anges vara olämpligt och kan ge en extra topp nära asialo; citratplasma kan ge en skuldra vid tetra; heparinplasma anges behöva ytterligare validering. Kraftig hemolys och högt bilirubin kan ge lutande baslinje och försämrad integration, särskilt med lågt transferrin. Referensmetodartikeln återger tidigare HPLC-data där Hb upp till 0,7 g/L och bilirubin upp till 150 µmol/L inte gav någon markerad interferens. Dessa nivåer är inte universella gränser för CE eller immunanalys. Schellenberg 2017, §4 och §5.3
För N-Latex begränsar Rev. 09 den diagnostiska bedömningen vid totalt transferrin under 1,2 g/L. Utvecklingsstudiens observationer under cirka 1,1 g/L är en annan uppgift. Lipemiska eller grumliga prov hanteras enligt bruksanvisningen. Ett nytt prov löser inte automatiskt endogent bilirubin, en variant eller en biologiskt låg transferrinnivå. Siemens 2025, Delanghe 2007
Varianter, broar och resultat som inte kan kvantifieras
Referensproceduren är optimerad för transferrin C. BC- och CD-heterozygoter kan ge överlagrade mönster som förhindrar exakt bestämning av total disialofraktion. Fenotypspecifika uppskattningar har föreslagits. IFCC:s positionsdokument nämner fortfarande en grov uppskattning för BC-heterozygoter genom att dubblera den disialotopp som hör till C-allelen. Det är inte en generell korrigeringsregel för CDTIFCC eller en lösning för alla varianter. Wielders 2024 Wuyts abstract beskriver exempelvis en alternativ fraktionssumma och en annan gräns för CD-varianter. Fulltexten har inte kunnat granskas här. Schellenberg 2017, Helander 2001, Wuyts 2001, abstract
Landbergs strukturanalys av 19 broprover fann ökad triantennär struktur med fukos i 15, ökad triantennär struktur utan fukos i ett och ett mer normalt glykanmönster i tre. Resultatet ger stöd för att denna struktur ofta kan förklara bron. Det visar däremot inte att mekanismen är densamma i alla prover. Landberg 2012
Bristande separation kan omöjliggöra tillförlitlig integration. Laboratoriet kan behöva avstå kvantifiering, kommentera begränsningen eller använda annan metod. HPLC och CE kan synliggöra mönster men är inte alltid utbytbara; CE:s proteindetektion är mindre selektiv än HPLC:s detektion av järn–transferrinkomplexet. För att avgöra vilket resultat som går att använda behöver laboratoriet ta hänsyn till mätstorheten, hur metoden har validerats och egenskaperna hos just det provet. Schellenberg 2017
9. Fördjupning: klinisk evidens
Diagnostisk prestanda med äldre metoder
WHO/ISBRA-studien omfattade 1 863 personer och använde CDTect, en äldre kolonnbaserad metod med efterföljande radioimmunanalys och resultat i absoluta enheter. Den är inte samma analys som standardiserad disialotransferrinmätning. Alkoholintaget kartlades med strukturerad intervju. Urvalet var inte ett representativt befolkningsurval; bland annat ingick behandlingsverksamheter och frivilliga. Conigrave 2002
| CDTect i WHO/ISBRA | Män | Kvinnor |
|---|---|---|
| AUC, hög- mot lågriskkonsumtion enligt studiens definitioner | 0,82 | 0,70 |
| AUC, mellan- mot lågriskkonsumtion | 0,71 | 0,51 |
Högrisknivåerna var över 80 g/dygn för män och över 40 g/dygn för kvinnor; mellannivåerna var 40–80 respektive 20–40 g/dygn. Högriskjämförelsen uteslöt mellangruppen. Resultaten illustrerar hur metod, kön, urval och exponeringsdefinition påverkar prestanda, inte vad dagens CDTIFCC generellt klarar. Hos kvinnor var CDT inte generellt bättre än GGT, och studien undersökte inte ALAT eller MCV. Självrapporterat intag är dessutom en ofullkomlig referensstandard. Conigrave 2002
Schellenbergs dos–responsarbete från 2005 kopplar också sina slutsatser till dåtidens immunanalys och självrapporterat intag. De doser och tider som anges i studierna ska inte läsas som fysiologiska trösklar. De räcker heller inte för att räkna ut en persons alkoholintag från CDTIFCC. Schellenberg 2005
Graviditetsstudier
Göttgens inkluderade 147 kvinnor och samlade 439 prover; 53 hade kompletta serier. Provtagning skedde vid vecka 9–13, 27–29 och 36–39 samt 4–13 veckor postpartum. HPLC:s övre referensgränser var 1,55/1,96/2,05/1,35 %. N-Latex-värdena i tabellen redovisades på den okonverterade skalan och ska inte blandas med HPLC-talen. Göttgens 2024
Göttgens beskriver sina referensintervall som nära överensstämmande med Bortolottis studie från 2020. Att referensgränserna liknar varandra vid vissa provtagningstidpunkter säger däremot inte hur värdena utvecklas under hela graviditeten. IFCC:s positionsdokument beskriver en platå i andra och tredje trimestern i Bortolottis studie; den uppgiften återges här via positionsdokumentet och har inte kontrollerats mot studiens fulltext. Kenan och Bianchi beskriver också ökningar, med olika upplägg och urval. Vi kan därför inte slå ihop studiernas olika tidsförlopp till en enda säker kurva för graviditeten. Wielders 2024, Bortolotti 2020, abstract och sekundärkälla Förändringar i andra fraktioner har beskrivits, men är inte en validerad visuell regel för att skilja graviditet från alkoholpåverkan hos en enskild person. Graviditetsspecifika referensintervall är inte detsamma som diagnostiskt validerade alkoholgränser. Kenan 2011, Bianchi 2011, Göttgens 2024
Leversjukdom och falskt positiva resultat
DiMartini rekryterade 79 personer; 76 ingick efter exklusioner. Med äldre Axis-Shield %CDT låg 49 % på eller över studiens gräns 2,6 %. Andelen var 83,3 % i Child–Pugh C, och CDT korrelerade med Child–Pugh-poängen (r = 0,52). Sambandet med sjukdomsgrad är ett viktigt fynd, fortfarande begränsat till studiens metod och urval. Bedömningen av abstinens byggde på intervju och, i gruppen med alkoholrelaterad leversjukdom, glesa blodetanolprov. Studien kan därför inte ge en säker modern falskpositivfrekvens bland objektivt verifierat abstinenta personer. DiMartini 2001
Många äldre listor över ”CDT-störfaktorer” speglar ospecifika metoder. IFCC beskriver att flera sådana samband inte kvarstår vid mer specifik analys. Det ger anledning att granska vilka metoder som låg bakom de äldre uppgifterna. Vi kan däremot inte dra slutsatsen att sjukdomar eller läkemedel aldrig påverkar någon CDT-metod. När en studie inte har funnit interferens gäller det de förhållanden som faktiskt undersöktes. Wielders 2024
10. Fördjupning: gränser, osäkerhet och kvalitet
Underlag för referens- och beslutsgränser
RMP-arbetet sammanvägde flera referenspopulationer och beräkningar. Bland annat gav 342 referensprov ett centralt 95-procentigt intervall på 0,71–1,60 %, med osäkerhet kring gränserna. En separat beräkning på cirka 5 000 rutinresultat gav en övre gräns nära 1,7 %. Arbetsgruppens valda övre referensgräns blev 1,7 %. En gemensam referensgräns innebär inte samma diagnostiska sensitivitet i alla grupper. Schellenberg 2017, §8
Den föreslagna forensiska gränsen 2,0 % inkluderar en marginal på cirka 0,3 procentenheter, inte en relativ ökning på 0,3 %. I RMP-artikelns modell ingick intern och extern kvalitetskontroll samt intraindividuell biologisk variation; den utvidgade kompositen blev 0,312 procentenheter med täckningsfaktor 2 nära referensgränsen. Wielders anger separat 0,257 procentenheter för den utvidgade osäkerheten när den biologiska komponenten utelämnas. Beräkningarna bygger på två olika modeller. Ingen av dem anger en osäkerhet som kan antas gälla för alla rutinmetoder. Wielders 2024 En enskild metod behöver egen bedömning av imprecision, bias och kalibreringsöverföring. Schellenberg 2017, §6.4
RMP-arbetet beräknade en detektionsgräns på 0,16 % och valde 0,4 % som låg kvantifieringsgräns med en 5-SD-modell; med ett 10-SD-kriterium blev nivån 0,8 %. Det är metod- och modellberoende analytiska mått, inte alkoholgränser. Schellenberg 2017, §6.1
Metodverifiering och kvalitetskontroll
Vid införande eller byte av metod behöver laboratoriet verifiera relevant precision, bias, mätintervall, referens- och beslutsgränser samt hantering av atypiska prover. Använder laboratoriet en kompletterande metod behöver det också bestämma hur motstridiga resultat och resultat som inte går att bedöma ska hanteras. Tillverkaruppgifter ersätter inte lokal verifiering. Wielders 2024, Siemens 2025
Intern kvalitetskontroll följer mätningens stabilitet; extern jämförelse hjälper till att upptäcka skillnader mot andra laboratorier eller referenssystemet. Kontrollmaterial, kommutabla kalibratorer och referensmaterial har olika roller. För en immunanalys med separat totaltransferrinbestämning finns två mätningar bakom kvoten; för RMP är nämnaren summan av toppareor. När kontrollplanen utformas behöver den ta hänsyn till hur just dessa mätningar och kvoter byggs upp. Weykamp 2014, Schellenberg 2017
Historiska regressionssamband kräver aktuell verifiering. Sats-, instrument- och metodbyten behöver följas, särskilt när resultat används nära en beslutsgräns. Ett metodbyte i en uppföljningsserie bör framgå av svaret. Helander & Nordin 2008, Wielders 2024, Debunne 2026
Kunskapsluckor
Standardiseringen besvarar inte alla frågor. Vi saknar fortfarande en fullständig bild av den molekylära mekanismen, varför responsen varierar mellan personer och hur markörer bäst kombineras. Atypiska prover kan fortfarande ge metodberoende resultat. Alternativa matriser, exempelvis torkat blod, har studerats men ska inte antas vara likvärdiga med validerad serumanalys. Wielders 2024
Referenser
Wielders et al. 2024. Recommendations on the measurement and use of the alcohol consumption biomarker CDT. A position paper from the IFCC Working Group on CDT standardisation. Clin Chim Acta 555:117800. Positionsdokument. DOI.
Schellenberg et al. 2017. IFCC approved HPLC reference measurement procedure for the alcohol consumption biomarker carbohydrate-deficient transferrin (CDT): Its validation and use. Clin Chim Acta 465:91–100. Referensmetod och validering. DOI.
Helander et al. 2016. Standardisation and use of the alcohol biomarker carbohydrate-deficient transferrin (CDT). Clin Chim Acta 459:19–24. Standardiseringsöversikt. DOI.
Conigrave et al. 2002. CDT, GGT, and AST as markers of alcohol use: the WHO/ISBRA collaborative project. Alcohol Clin Exp Res 26:332–339. DOI.
Schellenberg et al. 2005. Dose-effect relation between daily ethanol intake in the range 0–70 grams and %CDT value: validation of a cut-off value. Alcohol Alcohol 40:531–534. DOI.
Bergström & Helander 2008. Influence of alcohol use, ethnicity, age, gender, BMI and smoking on the serum transferrin glycoform pattern: implications for use of carbohydrate-deficient transferrin (CDT) as alcohol biomarker. Clin Chim Acta 388:59–67. DOI.
Jeppsson, Kristensson & Fimiani 1993. Carbohydrate-deficient transferrin quantified by HPLC to determine heavy consumption of alcohol. Clin Chem 39:2115–2120. Endast abstract granskat. DOI och abstract.
Göttgens et al. 2024. Defining trimester-specific reference intervals for carbohydrate deficient transferrin in pregnant women. Clin Chim Acta 554:117748. DOI.
Kenan et al. 2011. Changes in transferrin glycosylation during pregnancy may lead to false-positive carbohydrate-deficient transferrin (CDT) results in testing for riskful alcohol consumption. Clin Chim Acta 412:129–133. DOI.
Bianchi et al. 2011. Pregnancy and variations of carbohydrate-deficient transferrin levels measured by the candidate reference HPLC method. Alcohol Alcohol 46:123–127. DOI.
DiMartini et al. 2001. Carbohydrate deficient transferrin in abstaining patients with end-stage liver disease. Alcohol Clin Exp Res 25:1729–1733. DOI.
Cylwik et al. 2005. Carbohydrate-deficient isoforms of transferrin (%CDT) and sialic acid (SA) in iron-deficiency anemia. Clin Lab Haematol 27:297–301. DOI.
Flahaut et al. 2003. The effects of ethanol on the glycosylation of human transferrin. Glycobiology 13:191–198. DOI.
Searashi et al. 2002. Acetaldehyde-induced growth retardation and micro-heterogeneity of the sugar chain in transferrin synthesized by HepG2 cells. Alcohol Clin Exp Res 26, supplement:32S–37S. Cellstudie. DOI.
Oberrauch, Bergman & Helander 2008. HPLC and mass spectrometric characterization of a candidate reference material for the alcohol biomarker carbohydrate-deficient transferrin (CDT). Clin Chim Acta 395:142–145. DOI.
Landberg et al. 2012. Disialo-trisialo bridging of transferrin is due to increased branching and fucosylation of the carbohydrate moiety. Clin Chim Acta 414:58–64. DOI.
Helander, Husa & Jeppsson 2003. Improved HPLC method for carbohydrate-deficient transferrin in serum. Clin Chem 49:1881–1890. DOI.
Helander et al. 2001. Interference of transferrin isoform types with carbohydrate-deficient transferrin quantification in the identification of alcohol abuse. Clin Chem 47:1225–1233. DOI.
Wuyts et al. 2001. Carbohydrate-deficient transferrin and chronic alcohol ingestion in subjects with transferrin CD-variants. Clin Chem Lab Med 39:937–943. Endast abstract granskat. DOI och abstract.
Guillard et al. 2011. Transferrin mutations at the glycosylation site complicate diagnosis of congenital disorders of glycosylation type I. J Inherit Metab Dis 34:901–906. Fulltext.
Delanghe et al. 2007. Development and multicenter evaluation of the N latex CDT direct immunonephelometric assay for serum carbohydrate-deficient transferrin. Clin Chem 53:1115–1121. DOI.
Weykamp et al. 2014. Harmonization of measurement results of the alcohol biomarker carbohydrate-deficient transferrin by use of the toolbox of technical procedures of the International Consortium for Harmonization of Clinical Laboratory Results. Clin Chem 60:945–953. DOI.
Helander & Nordin 2008. Insufficient standardization of a direct carbohydrate-deficient transferrin immunoassay. Clin Chem 54:1090–1092. Brev/kort rapport. DOI.
Siemens Healthineers 2025. N Latex CDT Kit, bruksanvisning 11541652_en, Rev. 09, 2025-09. Tillverkaranvisning; använd aktuell lokal produktversion. Siemens dokumentbibliotek (sök på dokumentnumret).
Debunne, De Letter, Delanghe & Compernolle 2026. The effect of Sebia’s CZE IFCC-converted results on carbohydrate-deficient transferrin (CDT) interpretation in driver’s license assessments. Clin Chem Lab Med. DOI.
Bortolotti et al. 2020. CDT reference values for monitoring chronic alcohol abuse in pregnancy. Clin Chim Acta 507:156–160. Originalabstract kontrollerat, fulltext inte granskad; återges via Wielders 2024. DOI och abstract.
Landberg et al. 1995. Carbohydrate composition of serum transferrin isoforms from patients with high alcohol consumption. Biochem Biophys Res Commun 210:267–274. DOI.